Iron Man: Extremis

Flunsan har satt stopp för uppdateringar några dagar. Nu tar vi nya tag.

Självbiografiska undergroundserier i all ära, men ibland tarvar tillvaron superhjälteserier. En bra sådan är Warren Ellis Iron Man: Extremis. Iron Man är en gammal figur från 60-talet skapad av den gamle räven Stan Lee.

Tyvärr har jag märkt när jag läst om mina gamla tonårsserietidningar att historierna inte har åldrats så väl, det mesta är rätt taffligt rent av. Därför har jag inte varit så sugen på superhjältar på ett bra tag. Som tur är har de stora förlagen DC och Marvel också insett detta och anställt en rad författare som tagit superhjältarna till modernare, vuxnare och framförallt mänskligare höjder. Warren Ellis, Brian Michael Bendis, Ed Brubaker och Mark Millar är några av de som förnyat och förbättrat superhjältegenren.

Iron Man: Extremis är ett gott exempel på den förnyelsen. Iron Man aka Tony Stark är en högst mänsklig figur, han brottas med alkoholproblem, han jobbar för mycket. Relationslivet lämnar en hel del att önska. Det finns också en uppfriskande självkritik inbäddad i serien. Tony Stark blir till exempel intervjuad av journalisten John Pillinger, en vag förklädnad av den verklige samhällskritiske världsreportern John Pilger, där Pillinger går hårt åt Stark Industries och dess vapentillverkning. Själva historien är ett militärt expriment som gått åt skogen som Iron Man får reda upp.

Är man som jag en gammal superhjältefantast som är sugen på genren efter många års uppehåll är Iron Man: Extremis en utmärkt början, en annan är Identity Crisis.

Warren Ellis, Adi Granov
Iron Man: Extremis
Marvel Comics, 2005
83 sidor