Michel Rabagliati - Paul moves out

Paul Moves Out är Michel Rabagliatis andra, starkt självbiografiska och prisbelönta bok om sitt alter ego Paul.

I den här boken har Paul blivit äldre, han bor ihop med sin tjej och lever ett skapligt liv i Montreal. Boken består i huvudsak av en rad tillbakablickar om hur det gick till när de skaffade sig lägenheten och renoverade upp den. Bland annat en afrikansk mask väcker Pauls minne om en älskad faster och några hektiska, men givande, dagar som barnvakter.

Det är inga dramatiska historier. De handlar bara om ett vanligt liv, och mer behöver det inte vara. Det räcker alldeles utmärkt. Böckerna om Paul är serievärldens motsvarighet till feel-goodfilmer. Man mår bra av att läsa dem, och det är trist när de tar slut.

En serie som innehåller en två-sidors diskussion om Kapten Haddock får alltid ett högt betyg i min bok. Paul moves out är en sådan.

Paul Moves Out
Michel Rabagliati
Drawn & Quarterly, 2005
120 sidor

Michel Rabagliati - Paul has a summer job

Michael Rabagliati är en franskkanadensisk illustratör, född 1961, som efter en ganska lång karriär som grafisk designer börjat teckna serier. Han skriver delvis självbiografiska historier om sitt yngre alter ego Paul. Hittills har det blivit två fullängdsböcker och några kortare berättelser. Han skriver på franska, men ges ut på engelska av kanadensiska Drawn & Quarterly.

Paul has a summer job är hans första längre arbete. Det är en mycket bra historia om hur Paul, i gränslandet mellan ungdom och vuxen tar ett sommarjobb som kolloledare ute i den kanadensiska vildmarken. Där träffar han andra ledare som han lär känna och, i ett specifikt fall, älska. I början är tillvaron jobbig, han känner sig utanför, han har problem att klara av ovana vardagssysslor. Men efter ett tag går det lättare, han lär sig bergsklättring, han lär känna folk och barnen gillar honom. Som så många andra unga personer i samma situation utvecklas han och mognar rätt mycket på kort tid.

Michael Rabagliati är klart inspirerad av den fransk-belgiska skolan. Man kan se spår av Hergé och Franquin i hans enkla, eleganta stil. Vid ett första ögonkast kan både titeln och stilen ge ett ganska naivt intryck, men i texten finns alla ingredienser som gör Paul has a summer job till en gripande och mycket läsvärd historia för vuxna. Rekommenderas varmt.

Michael Rabagliati
Paul has a summer job
Drawn & Quarterly, 2002
160 sidor

Tony Consiglio

110 percent handlar om fans, hardcorefans. Den som läst Fredrik Strages lysande bok Fans, vet vad det handlar om: personer som fanatiskt följer minsta steg idolerna tar, som köper alla skivor, ser alla konserter och köper all merchandise.

Cathy, Gerty och Sasha är tre väninnor som är besatta av pojkbandet 110 percent. Ingen konstigt med det, det finns miljontals pojkbandsfans över hela världen. Det ovanliga med de här tre fansen är att de är inga tonåringar, de är vuxna, medelålders kvinnor med tonåriga barn.

Deras kärlek till bandet gör att de hamnar i trångmål, både med varandra och med sina familjer som inte alltid kan förstå hur några synkdansande pojkar kan vara det viktigaste i världen.

100 percent är inte den bästa bok jag läst, men heller inte den sämsta. Det är en ganska lättviktigt historia om vänskap, lögner, svek, hängivenhet, självinsikt och bristen på densamma.

Tony Consiglio
100 percent
Top Shelf, 2006
136 sidor

Iron Man: Extremis

Flunsan har satt stopp för uppdateringar några dagar. Nu tar vi nya tag.

Självbiografiska undergroundserier i all ära, men ibland tarvar tillvaron superhjälteserier. En bra sådan är Warren Ellis Iron Man: Extremis. Iron Man är en gammal figur från 60-talet skapad av den gamle räven Stan Lee.

Tyvärr har jag märkt när jag läst om mina gamla tonårsserietidningar att historierna inte har åldrats så väl, det mesta är rätt taffligt rent av. Därför har jag inte varit så sugen på superhjältar på ett bra tag. Som tur är har de stora förlagen DC och Marvel också insett detta och anställt en rad författare som tagit superhjältarna till modernare, vuxnare och framförallt mänskligare höjder. Warren Ellis, Brian Michael Bendis, Ed Brubaker och Mark Millar är några av de som förnyat och förbättrat superhjältegenren.

Iron Man: Extremis är ett gott exempel på den förnyelsen. Iron Man aka Tony Stark är en högst mänsklig figur, han brottas med alkoholproblem, han jobbar för mycket. Relationslivet lämnar en hel del att önska. Det finns också en uppfriskande självkritik inbäddad i serien. Tony Stark blir till exempel intervjuad av journalisten John Pillinger, en vag förklädnad av den verklige samhällskritiske världsreportern John Pilger, där Pillinger går hårt åt Stark Industries och dess vapentillverkning. Själva historien är ett militärt expriment som gått åt skogen som Iron Man får reda upp.

Är man som jag en gammal superhjältefantast som är sugen på genren efter många års uppehåll är Iron Man: Extremis en utmärkt början, en annan är Identity Crisis.

Warren Ellis, Adi Granov
Iron Man: Extremis
Marvel Comics, 2005
83 sidor

A Complete Lowlife

Ed Brubaker är kanske mest känd som författare till superhjälteserier som Catwoman, Uncanny X-men och Captain America. I A Complete Lowlife däremot får vi följa honom i en rad självbiografiska serienoveller. Noveller som enligt förordet fick några av hans vänner att vända honom ryggen och orsakade andra stor smärta när boken publicerades 2001. Då var några av novellerna redan tio år gamla, men det hindrade tydligen inte att de rev upp gamla sår.

Det är inte så konstigt att hans bok orsakade kontrovers. Hans ungdomserfarenheter handlar om drogmissbruk, kvinnomisshandel, rån och stöld. Han bevittnar hur hans stenade kompis skjuter ihjäl en person under ett bråk. Han är långa tider oförmögen att fungera i ett vanligt samhälle. Han balanserar hela tiden vid avgrunden, drogerna hjälper honom att hålla sig flytande, men än oftare drar de ner honom under ytan. En gripande bok som rekommenderas varmt.

Ed Brubaker
A Complete Lowlife
Top Shelf Comics, 2001
112 sidor

Rude Girls and Dangerous Women

Jennifer Camper är en riktig hårding. Hennes bok Rude Girls and Dangerous Women har några år på nacken, tolv närmare bestämt. Men den känns helt rätt i årets utgivning av kvinnliga serieskapare trötta på gubbslemmet. Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och Loka Kanarp har alla en medsyster i Jennifer Camper. Hon är bara lite hårdare, argare, roligare, mer politisk och mer kompromisslös.

Rude Girls består liksom Hemmingson och Strömquist av både enrutingar och några längre serier över några sidor. Hon ironiserar skickligt och flyhänt kring heteronormen och könsroller. Det är feministisk/lesbisk satir av bästa klass. Susanne Popova och Maria Abrahamsson hade satt kaffet i vrångstrupen vilket är ett gott tecken i det här sammanhanget

Jennifer Camper
Rude Girls and Dangerous Women
Laugh Lines Press, 1994
96 sidor