Minoritetsserier

Jennifer Camper, en lesbisk amerikanska med libanesiskt ursprung, tröttnade på att läsa serier av vita, heterosexuella män. Sagt och gjort, hon hörde av sig till några gay-serieskapare som Alison Bechdel, Howard Cruse och Joan Hilty.

Resultatet är antologin Juicy Mother med undertexten "Comix for discerning homosexuals, uppity ladies, fierce people of color, and all of their friends".

Vi får följa en ung, svart mans garderobsutkommande, butch-flators vardag, ett gay-bröllop mellan två medelålders män och det inte helt komplicerade liv man kan leva som lesbisk muslimsk kvinna i USA.

Den sistnämnda historien har Jennifer Camper själv skrivit och tecknat, den tillhör de starkaste bidragen i boken. Camper har samlat erfarenheter av en handfull vänner och smält ihop deras historer till en karaktär: Samira. Hon har det inte lätt, dels som flata, dels som muslim i USA efter 9/11. Hon brottas både med motstridiga, inre känslor och trångsynta idioter som vill bomba hela Mellanöstern.

Jag upptäckten nyss att det kommit en Juicy Mother 2. Den kommer jag att köpa.

Jennifer Camper, red.
Juicy Mother
Soft Skull Press, 2005
150 sidor

Fyra kvinnor

Four Women av Sam Kieth är en otäck historia om vänskap och svek. Hur reagerar en människa i en våldsam situation, och vad händer sen?

Sam Kieth utforskar allt detta i sitt kammarspel till seriebok. De yttre händelserna utspelar sig till största delen i en bil, och de inre hos en psykolog.

Det är inget mästerverk, men klart läsvärd.

Sam Keith
Four Women
Wildstorm, 2002
128 sidor

Dagbok

Maybe Later är en dagbok skriven och tecknad av Dupuy & Berberian, men till skillnad från deras andra böcker som de både skriver och illustrerar tillsammans är Maybe Later uppdelad mellan de båda.

Tanken är att de ska skriva en sorts arbetsdagbok kring skapandet av sin tredje Monsieur Jean-bok. Inte helt förvånande handlar deras inlägg inte bara om själva arbetet med boken, istället är det vardagliga händelser, personliga grubblerier, rent extensiella tankegångar som utgör merparten av de 128 sidor de har till sitt förfogande.

Berberian är först, han skriver om sitt omfattande kulturshoppande av skivor och böcker, hur populärkulturen är en integrerad del av hans liv. Han skriver om Simpsons och Batman, som läsare får man intrycket att han lever ett med få undantag ganska behagligt liv.

Dypuy å andrar sidan skriver om mycket privata tankar och händelser. Utan krusiduller beskriver han äktenskapsproblem, depressioner och ond bråd död. Men också om ett personligt uppvaknande och hur han genom en tragiskt händelse tar tag i sitt liv och förändrar det till en fungerande tillvaro.

Maybe Later är en fascinerande bok om hur en serie blir till och hur personerna bakom fungerar som människor.

Den utspelar sig hösten 1993, men gavs ut samtidigt som Get a Life, alltså sommaren 2006. Det var på tiden

Dupuy & Berberian
Maybe Later
Drawn and Quarterly, 2006
12o sidor

Dupuy et Berberian

Philippe Dupuy och Charles Berberian hör till serievärldens mest långvariga radarpar. I närmare 20 år har de skrivit och tecknat serier. Även om de drar in merparten av sin lön på illustrations- och reklamjobb är de mest kända för sin serie Monsieur Jean som hittills kommit ut i sex volymer. De första Monsieur Jean-novellerna gavs ut 1991, men det dröjde ända till 2003 innan de blev översatta till engelska av Drawn and Quarterly, då som del av en serieantologi. I somras gav äntligen D and C ut en bok med de första historierna i kronologisk ordning: Get a Life.

Monsieur Jean är en måttligt framgångsrik författare i 30-årsåldern som bor i Paris. Han lever ett vanligt liv med vänskap och relationer, motgångar och medgångar. Historierna känns väldigt realistiska och trovärdiga. De är tecknade i klassisk fransk-belgisk stil, som en blandning av Peyo och Hergé. De är också mycket bra och läsvärda. Nu är det bara att hoppas att Drawn and Quarterly ger ut resten av böckerna i rask takt. Det är verkligen ett bakslag att gilla serier och inte kunna franska.

Även om historierna inte är helt sammanhängande följer de en kronologisk tidsperiod, varför det är rätt viktigt att läsa dem i ordning som de publicerats i Frankrike. Därför ska den som inte kan franska läsa dem i följande ordning: Get a Life, Drawn and Quarterly No 3 och Drawn and Quarterly No 5.

Dupuy & Berberian
Get a Life
Drawn and Quarterly, 2006
144 sidor

Epilepsi

Den franske serieskaparen David Bs serie 'Ascension du Haut Mal som getts ut mellan 1996 och 2003 har nu samlats i en volym med den engelska titeln Epileptic av Pantheon förlag.

Det är en självbiografisk historia om hans uppväxt i en lantlig idyll på den franska landsbygden med sin bror Jean-Christophe och sin syster Florence. Men idyllen krossas när Jean-Christophe, elva år gammal, drabbas av epileptiska anfall. Föräldrarna gör allt för att bota sin son, och när läkarvetenskapen inte kan hjälpa dem tar de sin son till allehanda alternativa botegörare i desperata försök att hjälpa honom. Men ingenting hjälper, i perioder mår han bättre, men anfallen kommer alltid tillbaks. Till slut blir sjukdomen en förbannelse som hotar familjens hela existens.

David B skildrar också sin farföräldrars liv under de båda världskrigen i korta tillbakablickar, alltmedan han växer upp och blir en vuxen man, hela tiden vid sidan av sin sjuke bror.

Epileptic har av många kritiker blivit beskriven som ett mästerverk, ett av den nutida seriekonstens främsta alster. Rent stilmässigt samsas realism med surrealism och fantasi. Det är kanske inte den mest lättillgängliga bok som getts ut, men den håller för flera omläsningar. Kultur av högsta klass.

David B
Epileptic
Pantheon, 2006
368 sidor

Barndom

I We Are On Our Own skildrar Miram Katin sin och sin mors dramatiska flykt undan nazisterna i andra världskrigets Ungern. Med sin man vid fronten är Miriams mor tvungen att köpa falska identitetshandlingar, fejka ett självmord och fly ut på landsbygden med sin dotter. Hon bränner alla fotografier, brev och personliga handlingar för att inte bli spårad.

Vad som följer är en spännande, dramatisk och rörande berättelse om viljan att överleva. Miriams mor är en sann hjälte, hon gör stora, ofattbara uppoffringar för att skydda sitt barn. Att verkligheten överträffar dikten står helt klart.

We Are Our Own är Miriam Katins seriedebut. 63 år gammal, efter ett långt yrkesliv som illustratör och tecknare var hon redo att berätta sin familjs historia i text och bild. Utgiven av kanadensiska Drawn & Quarterly i en mycket vacker utgåva.

_____________________________________________________

Tack till Vassa Eggen, tidskriftsbloggen framför andra, som länktipsar till min blogg idag!

Fun Home - Alison Bechdel

Jag har ju läst klassiker. Gamla som nya. Böcker som anses ha högt konstnärligt värde, till exempel Brott och Straff, Juloratoriet, Doktor Glas, Gösta Berlings saga och allt det där. På litteraturvetenskapen i Uppsala knatade jag mig igenom det som anses höra till den västerländska kanon. Endel var knastertorrt, annat var briljant. Jag snappade upp ett och annat på vägen kan man säga.

Därför vågar jag påstå att Alison Bechdels seriememoar: Fun Home: A Family Tragicomic håller högsta litterära klass. Det är en mästerlig skildring av en familj, en uppväxt och framför allt en far. En far som tillbringade 20 år med att renovera familjens hus till ett perfekt viktorianskt dockhus där möblerna blev honom kärare än barnen.

Bechdel citerar friskt ur de böcker hennes pappa älskade att läsa, hon väver in romankaraktärernas liv med hans och visar hur stora likheter de har med varann. Hon beskriver sitt eget uppvaknande och insikt över sin homosexualitet, en sexualitet hon långt senare får veta att hon delar med sin far.

Fun Home är Alison Bechdels första serieroman, men i 25 år har hon tecknat sin seriestripp Dykes To Watch Out For som går i en rad tidningar i USA och har getts ut i en rad samlingar.

Fun Home är en av de bästa böcker jag läst, alla kategorier. Det är en gripande, lysande och mångbottnad berättelse som förtjänar många läsare. Jag kan inte nog rekommendera den. Hade jag haft pengar skulle jag ge ut den på svenska själv.

Alison Bechdel
Fun Home
Houghton Mifflin, 2006
240 sidor

La Perdida

Jessica Abels serieroman La Perdida utspelar sig i Mexico City. Carla, född och uppvuxen i USA, flyttar dit för att söka sina rötter och lära sig sin fars modersmål. Hon smälter långsamt in i staden och språket, hon får ett jobb, en kille, en umgängeskrets. Ännu långsammare väcks också insikten om att hennes vänner kanske inte är så bra för henne. Men då har saker och ting redan gått för långt.

La Perdida är en rik berättelse om en ung kvinna som vill hitta ett sammanhang, ett liv och sig själv.

För att citera min vän Helga: "Har man varit i Mexico känner man igen allt". Det är ett väldigt bra betyg. Läs den.